Klockan är 1 på natten och torsdagen har övergått i fredagen den 6 juni när Sophie Ekwall kommer in i sängkammaren på undervåningen. Hon har just anlänt från Jönköping, dit hon åtföljt stalldrängen. Hennes far ligger nerbäddad i en av sängarna. Han är askgrå i ansiktet och vrider sig oroligt fram och tillbaka. Fru Hedvig vilar påklädd ovanpå den andra sängen, som står en liten bit ifrån makens. Vid dotterns ankomst sätter hon sig genast upp.
– Fick du tag på doktor Sköldberg?
Sophie skakar på huvudet.
– Nej mamma, han var ute på sjukbesök. Vi fick gå till Nordstedt istället. Han ordinerade ett slags droppar som jag har med mig här, och så skickade han med en lapp till pappa.
Per Ludvig sätter sig mödosamt upp och synar det korta meddelandet.
– Vad är det här för någonting? Mjölk? Varför vill han att jag ska dricka det?
– Han sa något om ärg i pannorna, att det kan vara det som gjort pappa sjuk.
– Ärg? Det var det dummaste jag hört! fräser Per Ludvig. Den karln är då inte att lita på ett dugg. Jag är väl inte förgiftad heller! Berättade du inte för honom om Maja Stina? Att vi misstänker kolera?
– Jo, men han tyckte ändå att pappa skulle dricka mjölk.
– Det blir det inget av med, muttrar Per Ludvig och sjunker tillbaka mot kuddarna. Bara tanken på det får mig att må illa.
Natten blir orolig. Henriette ligger nedbäddad bredvid sin mor, som slumrar korta stunder, alltjämt fullt påklädd. Sophie sitter hos sin far och försöker truga i honom droppar och mjölk:
– Drick, söta pappa, drick!
Dropparna går någotsånär men mjölken vägrar fadern bestämt att befatta sig med. Han har ju bara råkat få en lindrig släng av kolera – vad ska han med mjölk till? Varenda människa vet att mjölk begagnas mot förgiftning och något gift finns då sannerligen inte i huset. Nordstedt är en idiot! In i det längsta håller Per Ludvig ut – men framåt småtimmarna tilltar magplågorna och blir outhärdliga. I gryningen, vid 4-tiden, får stalldrängen order om att återvända till staden.
Anna-Lena Berg 