Stockholms slott, oktober 1827. En mörk, rakryggad man i tidig medelålder, klädd i Livregementets husarers uniform, står orörlig och betraktar en kvinna några meter ifrån sig. Kvinnan står vid fönstret, med ena handen vilande på en stolsrygg, och ser rakt på honom utan att le. De verkar vara fullständiga främlingar för varandra. Artiga hälsningsfraser har just utbytts, men samtalet tycks inte komma vidare. Mannen låter blicken vandra över möblemanget i rummet. Den gustavianska soffan klädd i rödvitt siden, med förgyllda ben och påkostade utsirningar i ryggdelen, ser helt ny ut, liksom tre matchande stolar. På golvet ligger en vacker persisk matta, mönstrad i röda och vita nyanser exakt i ton med soffan. En gröngul papegoja i en luftig hög bur sitter på en pinne och putsar fjädrarna.
– Det är ett stiligt möblemang du skaffat dig, säger mannen. Faktiskt magnifikt. Den där mattan är ju av lika hög kvalitet som de finaste exemplaren jag sett i Pera. Får man lov att fråga hur du haft råd med allt detta?
Tystnad. Kvinnan ger honom en avvisande blick, går bort till papegojburen och drar lätt med fingrarna över gallret för att fånga fågelns uppmärksamhet. Mannen höjer rösten:
– Du tycker inte att du är skyldig mig ett svar åtminstone? Jag har varit borta i tre år och hört de mest förskräckliga historier om vad du haft för dig under min frånvaro. Så kommer jag hem och vad får jag se? Någonstans ifrån har du fått en massa pengar – och det är inte från mig! Vill du nu vara så vänlig att förklara dig?
Kvinnan snurrar runt från fågelburen, tar några steg mot mannen, stirrar närmast fientligt på honom:
– Jag är inte skyldig att redovisa något, varken för dig eller någon annan
– Men ryktena då? Vad har du att säga om dem?
Kvinnan gör en otålig gest.
– Inte ett dyft! Tror du jag nedlåter mig att kommentera vulgärt skvaller?
Mannen avvaktar ännu en stund, men tystnaden är kompakt. Han kommer inte att få veta något mer av den undersköna kvinnan framför honom: i de stora blå ögonen som stint möter hans blick finns ingen värme, ingen förstående glimt, endast reservation och kyla. Den mörka, malande oron, mannens följeslagare sedan låg tid tillbaka, är nära att ta överhanden, men han behärskar sig: med en avmätt bugning gör Jacquettes äkta man sin sorti…
Anna-Lena Berg 