Attarp var Bankeryds största gård, en tvåvåningsbyggnad i trä med brutet tak, vackert belägen på en lummig höjd ovanför Lillån. År 1845 bodde familjen Ekwall här. De var nykomlingar på orten, inflyttade föregående sommar. Husets herre var den 50-årige Per Ludvig Ekwall, tidigare arrendator av kalkstensbrottet i Borghamn. Hans hustru Hedvig, född Pahl, var sju år yngre. Paret hade sex barn i åldrarna 10 till 19 år. Tjänstefolket på herrgården bestod av en rättare, en stalldräng samt tre pigor.
En släng av magsjuka?
Torsdagen den 5 juni 1845 började som vanligt med att herrskap och tjänstefolk drack kaffe i köket, för att sedan var och en gå till sina sysslor. Fru Hedvig och äldsta dottern Sophie satte upp en väv i vävkammaren en trappa upp. Mellandottern, 14-åriga Henriette, förberedde sin fars lunch i köket. Per Ludvig hade nämligen för vana att inta sina måltider ensam, förutom på söndagar och helgdagar då han åt med familjen. Den här dagen bestod lunchen av sill, kokt spenat, bräckt skinka, kokt ägg och lingonsylt.
Hedvig Ekwall
Strax före klockan 12 kommer Hedvig – på Henriettes begäran – ner till köket för att sockra spenaten. Matlagningen sker över öppen eld så spenaten är rejält het när Hedvig tillsätter två matskedar grädde och ett par knivsuddar pudersocker. Inom några minuter kokar spenaten och är redo att serveras. När Per Ludvig ätit klart kommer han in i köket med sin tallrik. Den är tom sånär som på ett fjärdedels ägg och en eller två teskedar spenat.
– Du kan ta det som är kvar om du vill, säger han till Henriette.
Ungefär vid samma tid stöter ladugårdspigan Hedda Thorman ihop med kökspigan Maja Stina Forsberg ute på gårdsplanen. Den 19-åriga Maja Stina, som varit ovanligt glad och pigg på morgonen, verkar nu matt och dålig. Hon klagar över illamående och huvudvärk. Inom kort är hon så sjuk att hon måste gå och lägga sig på en soffa i köket. En och en halv timme senare börjar även patron Ekwall känna sig frusen och illamående. Och vid 14-tiden insjuknar Henriette, Sophie och Hedvig.
Timmarna går och Maja Stinas tillstånd försämras allt mer. Hedvig vill skicka bud efter läkare men maken viftar undan hennes begäran. Inte besvärar man doktorer för lite magsjuka! Sjuttonårige sonen Wilhelm tycks också ta lätt på det hela. Han gör sig lustig över de sjuka inför gårdens drängar:
– Ni skulle se hur di spyr som rävar och skiter vatten där oppe, det är ett satans spektakel må ni tro. Jag tänker att ettret ska rinna ur dem vad det lider!
Strax efter nio på kvällen ändras dock tonläget när stackars Maja Stina drar sitt sista andetag i Attarps kök. Vid det laget är även Per Ludvig och Henriette Ekwall svårt sjuka. Husets herre, som upplevt koleraepidemin 1834, börjar tro att det är denna fruktade farsot som drabbat dem. Han ger order om att tillkalla läkare.
Doktor Sköldbergs misstankar
På morgonen den 6 juni undersöks Per Ludvig och Henriette Ekwall av provinsialläkaren Sven Erik Sköldberg, som hämtats med hästskjuts från Jönköping. De övriga som visat symtom – Hedvig och Sophie – är vid det laget så gott som återställda. Att det skulle vara fråga om kolera avfärdar Sköldberg snabbt. Han är mera inne på någon typ av oavsiktlig förgiftning, kanske via ärg i pannorna. I köket ser dock allt välordnat ut och grytorna av järn och koppar är rena och putsade.
Sven Erik Sköldberg
Doktor Sköldberg bestämmer sig för att obducera Maja Stina Forsberg, vars döda kropp vilar i en av herrgårdens flyglar. Han finner att magsäcken är full av blodig vätska blandad med små gula korn. Försiktigt lyfter han ut kornen med pincett och lägger dem på glödande kol. En tydlig löklukt sprider sig i rummet. Det gamla beprövade testet har gett positivt utslag: arsenik!
En stund senare går läkaren in till de sjuka. Henriette sitter upp och ser riktigt pigg ut. Per Ludvig, däremot, har ont och kastar sig av och an i sängen.
– Herr Ekwall, ni lider av arsenikförgiftning, säger Sköldberg utan omsvep.
– Vafalls? Är det inte kolera?
Läkaren skakar på huvudet.
– Nej, jag har hittat vad som nästan helt säkert är arsenik i den döda pigans magsäck. Det verkar som att ni alla tre har fått i er giftet, förmodligen via maten.
– Är det allvarligt, doktorn? Kommer jag att dö?
Sköldberg drar litet på svaret.
– Det går inte att förneka att läget är allvarligt, medger han till sist. Men herr Ekwall ska få motgift nu, såväl som andra medikamenter. Vi ska applicera blodiglar och senapsdeg på magen, för att dra ut det onda. Låt oss hoppas på det bästa!
– Jaha, jag förstår. Nå, jag har alltid levat så, att jag varit beredd att dö. Om det sker förr eller senare kan väl just vara detsamma. Men det är bra förargligt att behöva dö av sån förbannad lort!
———————————————————
Hur gick det sedan? Läs fortsättningen HÄR – eller varför inte ta en titt på boken som berättar hela historien om Attarpsmorden:
Vitt gift – mordgåtan på Attarp 1845.
Följ mig gärna på sociala medier! (klicka på symbolerna)
Anna-Lena Berg 